Svanskotan i behåll

Många frågar hur det gick med mammans svanskota denna gång. Den sitter där den ska och visar inga tendenser till att vara minsta tillknycklad.

Anledningen till att Sirius kom lite tidigare än planerat var att förlossningen sattes igång innan han hunnit bli så stor så han skulle äventyra mammans numera hyffsat läkta svanskota. Igångsättningen var planerad den 3 Mars, på pappans födelsedag... Kl 8.00 var vi på förlossningen och fick samma rum som Atlas föddes i. När en sista koll inför att de skulle ta hål på fosterhinnorna visade att han låg på tvären i magen va de tvugna att vända på honom först vilket inte va så svårt eftersom han hade mycket vatten att simma runt i där inne. Väl i rätt läge med huvudet neråt vägrade han närma sig utgången. När de inte vågade pumpa i mamman mer värkstimulerande dropp och kvällen närmade sig stängdes det av och mamman och pappan blev inlagda istället. Tyvärr fortsatte värkarna hela natten trots försök att dämpa dem så mammans uppladdning för den "riktiga" förlossningen var inte idealisk. Pappan sov bättre och vaknade bara när personalen kom in några gånger. Vid lunchtid 4 mars hade Sirius närmat sig utgången så pass att de kunde ta håll på hinnorna. Kl 15.45 sattes ryggbedövningen som skulle göra att mamman inte kände om svanskotan gick av igen. Det var antagligen i sista sekund för 15.57 kommer "lilla" Sirius ut som en kanon efter 4 krystvärkar. Han ville nog bara försäkra sig om att han med lite marginal fick en egen födelsedag innan han gav med sig och vill ut.